Bild-/diktstafetten med Gunnar Sjödin fortsätter.
Dikten är denna gång gjord till bilden ”Där månen lyser”.
många nätters vaggande måne
och den lyckliga handens syfte
tråcklad i myrstackens myller
O min kropp vet att den lever
den bleka rullar över raderna
av bänkar där de nästanlevande suttit
med klorna gripande om livet
som om de skulle falla av
koppärrig tre dagar i glädjemoln
låter ljus tala till punkt
den sena nattens ytas glans
leds ut ur lågande måne
den del av världen som går i dur
dansar upp ur dagens minne
steg i gruset knaster på linjen
O den blanka kulan rullar
i nedan på knä på knä
låter redan vara gjort
gatorna lyser röda röda
med delade händer talar träden
reflexer går på is och vågor
med allt ljus rinnande ur
banar väg när kriget är över
klättrar långa nätter
säg ditt adjö av knä
O du tavla ramad innan målning
händerna är så små så små
magen rymmer oceaner
O måne förtrollad till groda
du hoppfulla mästare
gungar likt en liten trähäst
barnens och de gamlas älskare
går ut ur solen tar ett dopp i väster
med toppiga bröst och tankar som lök
lysande lök halva lök gråt
O gestikulera med hand och tunga
läk den lilla dag som är kvar
ett led i det möjliga sedan
månljusets danssteg omkring träd
myggor drar svidande in i granar
blinkande måne blå i synen
man kan läsa det i den skrivna huden
du ligger kvar som frön vid vägen
en tog två drog den tredje till hamn
månens munhåla av sex bröd
sveper förbi tågfönstrens glas
handen banar väg i labyrinten
den gyllene stigen som lägger sig
du vet vem du själv går
man kan inte veta när och hur bara att
månens liv i skuggan av tornen
med yvig svans vi kallar den räv
O ditt namn säger oss allting
som ett bröd på jäsning
ögonen drar ut på jakt
mättar hungriga ögon
att de små ska gå på tå
gör att tankarna landar i diken
kammarna läggs i byrån
mina myror får ro över natten
du går förbi för att du måste
O måne av rikt tyg
med tråd och tröst
med dag med dag
släpa din sjungande vinge
genom törstiga vetefält
med sång och sång
med dag och med dag
tråden går från träd till träd
bryter ögonens skal med vin
O hör dessa bin
människans brinnande längtan till liv
Stefan Albrektsson Poesi 