Allt jag lärt mig har jag lärt av min mor…
Ta det inte personligt,
men det gäller bara dig.
Jag har alltid tyckt att
dina ögon klänger ofördelaktigt
som inburade capuchinapor.
Det vilar någonting självdött
i din blick.
Det finns några olika havsdjur
som påminner om din mun
och sättet som du tveksamt slickar
dina läppar. Man ser liksom tänderna
innan tungan kommer fram.
Mungiporna är lika levande som
Herreys dansar bra.
Dina ögonbryn har jag aldrig gillat:
lite för tunga, hängiga, men samtidigt
alltför spända. De får mig att tänka på
Bill Wards gren och de där röda
kalasbyxorna som han iklätt sig
på konvolutet till Black Sabbaths ”Sabotage”.
Det är någonting vacklande med hakan,
som om den har svårt att besluta sig
för vad den egentligen vill vara.
Padda, slädhund eller gädda?
Allt detta tillsammans med en hy
likt en fjällskivling i skugga och
med samma nyans som ärtsoppa
och fläsk. Fast gulare. Och mer träsk.
Som i Hamlets Danmark.
Ska vi verkligen kalla det för näsa? Verkligen?
Stefan Albrektsson Poesi 