Poetik

sitter som du, med samma gamla hög av bokstäver
i knät denna morgon – vrider och vänder dem
mellan fingrarna, undrar: vilken var först?
njutandets långa a? förundrans o?
följt av ett skrämt i? sorgens u?
och slutligen ensamhetens ö?

tror bestämt att vokaler följdes av mjuka
konsonanter som m, kanske s och b
och slutligen de kantigare spetsiga
spikarna k, p, t att hänga upp orden på 

tar upp några och fogar samman
smakar och lyssnar till ljudrodnaden
hos ordet mossa som är stabilt och lugnt,
lav luktar magi gråt och morgonen
börjar ljuda sig fram likt en blind
följer världen med fingertopparna
innan molnstoden och eldstoden rör sig,
eller som ett alkoholistbarn känner doften
av allas känslolägen i ett fullt väntrum,

jag öppnar ögonen och hör för första gången igen