Dessa klipphällar talar med sluten mun,
tillåter de stora granitblocken
ligga strödda som sovande,
trötta av havets piskor
trycket från solen
vindens högljudda skrik
och människans ständiga krav
på trygghet, begripande och förankring.
Människans längtan efter evighet
har ristat sitt namn
med tunna bokstäver på klippytan.
Mina frågor om varthän och varför
försvinner här, likt segelbåten som stryker
förbi udden och glider bort.
En äldre, khaki-klädd herre
kastar sitt habegär i havet,
låter det sjunka allt för lite,
rycker otåligt i spöet och linan spänns.
Handen som vevar in det tomma draget
darrar inte då den kastar ut
samma önskan om och om igen.
Truten kastar sin skuggas kors över oss,
den växer och förminskas med avståndet.
Skuggkorset glider utan friktion
och ger klipphällen
flyktiga mikrosekunder av mörk nåd.
Syrsan, dold i gräset,
ger sin irrande tribut.
Står redo i ett darrande knäfall.
Jag vet att klippor blöder
– inte på samma sätt som vi –
klippor förblöder utifrån och in,
under ett skal av salt och lav
och talande tystnad.
Den gamle fiskaren byter drag.
Bottennapp är inte fångst i hans värld.
Ännu en båt rundar udden
och horisonten vidgar sig oändligt
i ett lyckligt leende från ö till ö.
Stefan Albrektsson Poesi 