Talltal

       Eftersom jag är längre än en tjuvfiskares armar har jag sett det mesta, varit i princip överallt och mött dem alla: Chuck Berry? Check. Rilke? Check. Gessle? Check. Alla tre gillade bröd som kunde rulla, ja, som frallor fast fastare, och utan vallmofrön. Det är bara för fransmän. Vallmofrön alltså. På tal om fransmän: Breton? Check. En hopplöst skelögd och kobent man med barock syn på isbjörnar och många manifest. Han lyssnade till glesa röster och ville röra vid mina kottar, trots att jag satte ned foten både en och två gånger. Osympatisk. Lika galen som Nero och generaliserade hejvilt då han påstod att alla som heter Kenneth kör lastbil och går i träskor, och alla som heter Rickard är rödhåriga, har soleksem och älskar Nazareths ”Love hurts”. (Jag är benägen att ge honom rätt till en del – det är en bedrövlig låt.) Jag reste därifrån i vredesmod. Jag sprang dock på honom igen under en grillkväll hos Böhme, där han var mycket svag men lika skelögd som vanligt. Nu slog det mig att det inte var han! Sartre? Check. Tjeck? Kafka.
som varje morgon vaknade
av några ängsliga drömmar
vände sig på rygg
såg filten glida
många ben, ynkligt tunna
”vad har hänt med mig”
ett ordentligt rum för en människa
låg tyst mellan de fyra kända väggarna
med ett ruttnande äpple i ryggen
i väntan på Elvis come back