Morgonljuset rinner ned till vattenbrynet.
Havet har en annan färg,
skiftar djupblå med stål
som mina ögon.
I en klippskreva lyfter triften
sitt lila huvud mot en nässelfjäril.
Klippan av tålamod bär saltets svärta.
Byter skepnad då molnen plötsligt släpar
skuggor över hällarna.
Min egen kastade skugga
utplånas och träder fram,
utplånas och träder fram.
Stefan Albrektsson Poesi 