#73
ångrar snön sitt fall?
mina steg av dragspel, mångfald
nyfödda vantar, obeständighet
snöskottningens ömsesidiga beroende
jag bär tankar av ägg
mellan jobb och hem
och glädjens hund
tror att buddha är ett ben
(Efter läsningen av César Vallejos ”Spansk bild av döden” och ”Flera dagar, kamrater”)
———-
#74
Som Vadstenas blekaste indianer
satte vi en stor ära i att kunna försvinna
spårlöst i Rismarkens snårskog.
Våra hästar vilade i ett dike,
drack vatten med styrena
och vår egen kost var c-vitaminrik och smal:
harsyra, späda granskott, Hubba Bubba
och snus (om någon vågade handla på Stures).
Vare sig stora eller små blekansikten
kunde finna oss där vi smög
på tysta fötter och hukade
under grantipins dunkla trygghet
när en joggare flåsade förbi
med prestationsångest och pistoler.
(Efter läsningen av Eva-Stina Byggmästars ”Du var…” och ”Ögontröst…”)
———-
#75
Rimbaud har rykte om sig
att tappa hatten i sås.
Han kan ses gå över alla broar
samtidigt reviderad
och inte alls så spontan
av mullrande tromboner.
Trevliga är de mot ögonen
som talar en äng av långa tider.
Jag byter rum och ögon.
Rembrandt satt i allt det dunkla,
muttrade och målade
vaxduken som får allt att sväva,
kottarna gömmer sig i gräset,
låter våra bara fötter veta att
denna plats är helig.
Konstnärerna äter perspektiv till frukost,
arbetar under sömnen med det enda
stora verk som kommer att fullbordas.
(Efter läsningen av Jack Kerouacs “Rimbaud”)
Stefan Albrektsson Poesi 