#295
Du drivs av svält och fasta
åsikter, näringsfattiga riddare
lyfter lansarna över svårsmälta
abstraktioner. Du trivs
bättre i tankens tunna luft,
på skyhöga altituder där gamarna
svärmar omkring den söta doften
utspydda av likstela idéer. Du kvävs
långsamt under din egen fasad,
fasansfulla ytor och operationssalar
där dissekerandet av tidigare tankar
skiljer sena från ben. Du kräver
föreställningar av skenhelighet,
roller vars repliker gått på dogmatisk räls
sedan de lades ned över låglandet
dunkar ur din torra mun. Du häver
upp ett skri, slår upp ett glas bubbel
om en dubbel tunga talar i din ekokammare
ränner du bopålarna genom bröstkorgen
och gjuter en grann grund av betong.
(Efter läsningen av Ingela Strandberg ”I ladornas dunkel…”, ur ”Ingenstans mitt segel”)
* * *
#296
Det intresserar mig inte
att binda upp denna dikt,
fästa dess flaxande armar
ostadigt oregerliga fötter
ostyrigt vaggande huvud.
Herregud, den är bara ett barn.
Men inte av den där näpna sorten;
utan en som bitit mammas bröstvårtor
efter att ha skrikit otröstligt
– i princip omöjlig att älska,
till och med för en mor –
rödblossande febrigt varm,
har den lille spytt och somnar
belåtet ifrån hela spektaklet
utan att vända sig på sidan
och titta upp med tindrande ögon.
(Efter läsningen av Wisława Szymborska ”Somliga gillar poesi” och “Slutet och början”, ur ”Nära ögat” urval och översättning Anders Bodegård)
* * *
#297
Omvärvd av dimman.
På bordet har han brett ut en karta,
en karta över ett hav
och han svävar med ögonen
fram och tillbaka
utan att finna någon kust för vila.
(Efter läsningen av Pablo Neruda ”Ur Slut på festen I” och ”III” ur ”Personliga dikter” urval & tolkning av Artur Lundkvist och Marina Torres)
Stefan Albrektsson Poesi 