Recension av Nicko Smiths Järnjungfrupoesi

Recensionstransparens: Jag har haft en hel del kontakt med Nicko tidigare, och jag har läst tidigare manusutkast och följt med processen i framtagandet av omslag till denna bok.

*     *     *     *     *     *     *

Iron Maiden och poesi? Jag ger mig först ut på jakt för att läsa några av Iron Maidens egna texter för att ha en resonansbotten för min egen läsning av Nicko Smiths Järnjungfrupoesi. Genast hittar jag litterära referenser: Iron Maiden har till exempel en låt (som är nästan 14 minuter lång) med samma titel som Coleridges episka The Rime Of The Ancient Mariner, och det finns referenser till Keats, Milton, C.S. Lewis och Uppenbarelseboken. Till slut läser jag i en intervju i hårdrocksmagasinet Kerrang att bassisten Steve Harris är väl medveten om de episka inslagen och poetiska influenserna i de egna låtarna och låttexterna; “It’s okay to write simple pop songs. There’s nothing wrong with that. But if kids went out and checked into Coleridge just because we wrote a song about it, then that’s really something.”

80-talet var ett tämligen sunkigt årtionde vad gäller musik tycker jag. Under denna tid stod jag utanför de två tydliga långhåriga-hårdrockare-med-Maiden-tygmärken-på-ryggen- respektive synthare-med-snedlugg-Depeche-axelvaddar-och-för-korta-jeans-grupperingarna. Jag var punkaren som sedan råkade halka på Muddy Waters och bluesen ett antal år in i decenniet. Jag missade därför hela grejen med Maidens, i mina öron, alltför långa låtar (någon har räknat ut att de klockar in på ett genomsnitt av 5.54 minuter visar det sig efter lite Googlande) vilket krockade med mitt eget ideal omkring två minuter och därunder. Men jag kunde ju inte undvika att höra Maiden. De var husgudar hos flera kompisar vilka hade pojkrummet översållat av affischer, skivbackar, snusdosor, och som headbangade och spelade luftgitarr för glatta livet. Och visst, något av punkenergin finns där.

Jag minns att jag fascinerades av Maidens skivomslag med den evigt föränderlige maskoten Eddie som skiftade alltifrån att styra djävulen själv som marionettdocka, till en lobotomerad och kedjad Eddie i en madrasserad cell. Och Nickos bokomslag speglar något av detta estetiska bildideal på omslaget till sin diktsamling. Det är Maiden-logotypbokstäver, det är skinnjacka, det är blixtar och eldsflammor en masse. Som den svenske hårdrocksikonen Yngwie J. Malmsteen uttryckte det: They say that less is more… Less is not more! I think more is more!

1648307770033_jarnjungfrupoesi-omslag-nicko-

Som sagt, jag har inte riktigt någon egen djupare relation till Maiden och, för att tala med Tomas Tranströmer, jag har bara sett och hört dem ”springa förbi från sidan”. Kanske haltar den bilden något? Tranströmer skriver om Gud och här ska nu en diktsamling som tar sin utgångspunkt i Iron Maidens musik behandlas. Men det slår mig att Maidenfansen ofta har en nästintill religiös hängivenhet till sitt Band! Och nog är det med hängivenhet och passion Nicko Smith skriver sin poesi! Det märks genast då jag börjar läsa dikterna.

Det här är inte poesi

Det här är ett kärleksbrev
till musiken
som öppnade mina ögon
för dramatiken inuti lyriken

Efter en introduktion som blev längre än ett Iron Maiden-intro, låt mig reflektera över Nickos dikter.

Dikterna är korta och översållade av Iron Maiden-allusioner. Låttexter, skivtitlar, bandmedlemmar, skivomslag, blixtrar förbi. En riktig Maiden-kännare skulle kunna gräva sig in i varje dikt och hitta reliker som en hårdrocksarkeolog. Men detta hindrar inte från att dikterna också hittar fram till mig som inte ”kan min Maiden utan och innan”. Uppenbarligen har jag dock snappat upp en hel del titlar och sångrader, och kan trots allt känna igen dem. Men som sagt, dikterna kräver inte denna bakgrundskunskap.

Nickos poesi lyckas fånga mig genom sitt tillbakablickande i ett evigt närvarande nu, en tid och ett rum där författaren aldrig åldras ibland levande minnen, ja där musiken är livet självt. Som impuls, som andning.

Stirrar på Eddie
som reser sig upp från graven
inuti mig 

Live After Death

Musiken är alltså ständigt närvarande i verkligheten, och samtidigt blir den en episk flyktväg som

(…) Smälter bort
den tandläkargrå vardagen

och visar därmed på musiken och texterna som en kraft, ett värn, som vägvisare. Som något att gå upp i – att förlora sig själv i, och att finna sig själv i. Musiken som en tid och ett rum i det yttre och inre där

(…) Gitarrerna låter som yxor
som hugger ner träd
i en gammal skog 

Den jag brukade vandra

Nickos dikter är en oförblommerad hyllning till musikens och textens, i detta fall specifikt Iron Maidens, förmåga att fylla tillvaron med mening, tolkningsbakgrund, vara vägvisare och ledsagare, som något allestädes närvarande:

(…) Iron Maiden inuti och utanpå
varenda vägg

Språket och bilderna i dikterna är genomgående enkelt och direkt. De håller sig nära sitt ämne och det som får dikterna att brinna. Dikterna är över lag korta koncentrerade ögonblick, till skillnad från Iron Maidens låtar vilka, som redan nämnts, kan breda ut sig med långa intron, episka verser, långa gitarrsolon. Men samtidigt har de oftast kortare refränger som snabbt sätter sig hos lyssnaren – och det är här jag hör Nickos korta intensiva dikter: De skulle kunna skanderas live inför ett hängivet folkhav som skrålar med för full hals med upplyfta knutna nävar och

(…) Headbangar
till undergången

ändlös repeat

*     *     *     *     *     *     *

Köpa? Klart att du ska! Ta kontakt med Nicko här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close