Poesiutmaning #331-333

#331

Räkna till hundra,
och sen upp igen.
Det fanns en tid
när ingen dog
på riktigt.

Jag låg med ansiktet
tryckt mot gräset
och kisade åt vilket håll
cowboysen försvann.

Grässtråna kliade
mot min varma indiankropp.
De gömde sig i björkdungen,
när jag ställde mig upp igen
för att på nytt finna min stam.

(Efter läsningen av W.S. Merwin ”Det gamla skrytet” och ”Att sjungas…”, ur ”Vykort från Maginotlinjen”, översättning Ö. Sjöstrand, L. Söderberg, T. Tranströmer och J. Östergren)

        *    *    *

#332

Molnen drar in över oss,
måsarna hastar bort.
Jag har gått här tidigare
med en man och hörde
honom tala om sin döda mor.
Klipporna i Görvik,
där poesi om orakade klippor vaknade,
överges av solen och kallnar.
Vattnet andas sakta,
blåstången torkar och barn
slutar försöka fiska krabbor med klädnypor
och tar med de tomma hinkarna hem.
Jag hörde om ensamheten,
att hon bara gled bort.
Hon hade allt svårare med andningen.
Långt ute i bukten
träffar ljuset havsytan.

(Efter läsningen av Louis Simpson ”Den dimmiga stigen” och “Tyfus”, ur ”Kaviar på begravningen”, till svenska av Stewe Claeson)

        *    *    *

#333

Ja, jag erkänner!
Det var jag som snodde de
frysta bullarna.

(Efter läsningen av Pablo Neruda ”Första resan” och ”Mamita” ur ”Personliga dikter” urval & tolkning av Artur Lundkvist och Marina Torres)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close