vi slår upp kaffe som fortfarande smakar tidig morgon
i fyra färggranna plastmuggar
lutar vi oss framåt ser vi oss själva i den svarta ytan
många har lämnat den här bryggan en sista gång
där vi sitter i skuggan av en fiskebod
fylld av glaskulor i nät och snidade fiskmåsar
och violpastiller och trätofflor och ljudet av händer
som vrids i händer och dagar som sträckts ut
tunna som sorgflor och tyllgardiner och tystnaden
hos räknade dygn och långa blickar
bortom redden och år ympade till år
och gråten i väggarna över dem som inte återvände

Vemodets årstid lägger sig som en sockersöt karamell i munnen på läsaren. Lugnet, avskildheten, diktjagets uppfyllda och krasade drömmar, ja, händerna som vrids i händer lämnar en inte i första taget.
Och ”gråten i väggarna över dem som inte återvände”… Ljuvligt. Du kan sannerligen måla ordbilder, Stefan. Supersnyggt!
GillaGilla