Edvard Munch (Charles Wright, 1935 – )

Vi bor i tillräckligt tunga hus,
vars rutor är hudfärgat ljus, blekt och obotligt.
Våra gårdar är stora och vindräfsade, dess träd böjda av 
          stormen.
Individer vi inte känner omger oss.

Eller så finns ingen där, och vi står
hela dan på en bro eller klippkant, tittar ner.
Våra mödrar stirrar på våra skor.

Händerna över öronen, gapande munnar, vi lockas
av ljus blänk, ljus blänk ljus från fyren
vi inte kan se på den klippiga kusten,
en lapp i en flaska, våra rader är fullmånens bläck.

Edvard Munch

We live in houses of ample weight,
Their windows a skin-colored light, pale and unfixable.
Our yards are large and windraked, their trees bent to the 
          storm.
People we don’t know are all around us.

Or else there is no one, and all day
We stand on a bridge, or a cliff’s edge, looking down.
Our mothers stare at our shoes.

Hands to our ears, our mouths open, we’re pulled on
By the flash back, flash back flash of the lighthouse
We can’t see on the rock coast,
Notes in a bottle, our lines the ink from the full moon.

                                               * * * *

Troligtvis alluderar Wright till flera Munch-tavlor. 
I första strofen: ”Kvällen på Karl Johan” & ”Stormen” (husen, fönstren, gården & de okända som omger); 
I andra strofen: ”Skriet”, ”Ångest”, ”Förtvivlan” (bron, titta ned) och ”Fyra flickor i Årsgårdstrand” (skorna); 
och i tredje strofen: ”Skriet” igen, ”Ibsen med fyrtorn” (fyrljuset), ”Sommarnatt” (klippkusten där man inte ser), ”Livets dans” (fullmånens tunga svarta linjer/rader).