Knastrande ledningar
sträckta över nyplöjd åker
bär häftiga inandningar
då någon fick definitivt besked.
Sådana besked rinner inte bakåt.
De faller på knä i hallen
och reser sig aldrig mer.
Därefter går man ut i köket,
väger upp svarta svar
matsked efter matsked
medan radion väser Jagger:
…time waits for no one…

Jag gillar den mänskliga gestaltningen av telefonväsendet: hur det bekläs med kött och blod. Och Jaggers toner i slutet ger dikten en härlig touch av råhet och rock ’n roll!
GillaGilla
Ahh, tack så jättemycket Henke – glad för dina ord!! God Jul & Gott Nytt År!!
GillaGilla