Poesiutmaning #37-39

#37

Här är en sak att betänka:
Använder jag någonsin ordet betänka
i dagligt tal? Knappast.
Knappar är en sak
för pedanter och den som önskar
att det fanns en enda låda för allting.
Etiketter och tydliga linjer,
det ska vara dött, livlöst
med ett låtsat allvar
eftersom det är svårt att veta
och veta utan ansvar.

(Efter läsningen av Federico García Lorca ”Ensamhet” och ”Marimantas”, ur ”Spanien i mitt hjärta” i urval & översättning av Thomas Almqvist)

        *    *    *

#38

Brinnande vallmoblommor i vetefält
          (stjärnhimlens långväga kusiner)
och närmsta grannarna blåklint
          (av samma enormt stora släkt)
dansar sin vansinniga dans
          (Vintergatan rör sig mot Andromedagalaxen)
sträcker sig mot varandra
          (i 470 000 km/h, möts om några miljarder år)

(Efter läsningen av Federico García Lorca ”En enda” och “Mor”, ur ”Sviter” tolkade av Marika Gedin)

        *    *    *

#39

                                                ”Not with a bang but a whimper.
                                                (T.S. Eliot – ”The Hollow Men”)

Inte så trött,
                    och jag tittar
ut över halmstaden
                          – den urgröpta staden –
där jag blivit nerslagen i tjugosju år.

Inget är sig likt.
                                   De ihåliga,
vid världens ände där världen tar slut,
räknar sina guldtänder.

Jag låter bli…
Man räknar tandraderna fortare; 
samma tänder:
                        Noll, noll, noll, noll,
noll…

Staden, en full boxare,
nere: Noll, noll…
noll…
              noll…
                           noll…

(Efter läsningen av Dámaso Alonso ”De som räknar stjärnorna” ur ”Generation 27!” urval & tolkning av Anders Cullhed, och några nickar mot T.S. Eliot)