#49
Resande i flyktiga tankar
om jag vet inte vad.
En sak att hålla i minnet:
minnet är en gammal tanke
återuppstånden i framtiden.
Framtiden skrivs nu
av min fullkomligt ofullkomliga hand.
Tiden är en ostadig kanot.
Jag bestämmer mig för att bryta kontraktet
som skrevs av en femåring.
Moratorium på detta –
jag slutar putsa och paddla.
Att minnas när tjockskogen mörknar:
Det svåra är inte att finna,
det svåra är att inte fly.
(Efter läsningen av Miguel Hernández ”Den sista sången” och ”Som det unga fikonträdet”, ur ”Spanien i mitt hjärta” i urval & översättning av Thomas Almqvist)
* * *
#50
Ljuset bär ljudet
från de vuxna långt borta
under dörrspringan.
Det täta gröna skymmer.
Jag är ett barn i skogen.
(Efter läsningen av Federico García Lorca ”Sång som speglar sig” och “Sång utan öppning”, ur ”Sviter” tolkade av Marika Gedin)
* * *
#51
Glaskupan på gatlampan:
matt som en blinds öga,
som biljardbordets köboll,
eller som ett sånt där bär
man kan trycka sönder.
Numera har den slutat lysa.
Den bara står där ute utan att se.
Kvarlämnad, som Lots hustru,
en relik, ett utropstecken, som Polyfemos.
Den fanns där innan dagiset
byggdes och lyste upp många
medelmåttiga basketmatcher.
Man kan bli blind av mindre.
(Efter läsningen av Dámaso Alonso ”Vidunder” och ”I skuggan” ur ”Generation 27!” urval & tolkning av Anders Cullhed)
Stefan Albrektsson Poesi 