#175
Jag har rasslat med mina kedjor;
men på den andra sidan ska jag skriva
en reviderad utgåva av mitt liv.
Detta är den frihet jag har:
att sudda ut spåren med draksvansen
flytta från det ena huset till det andra.
Pedanterna får tycka vad de vill
där de rasslar med sina egna kedjor
som vredgade cirkusapor.
Detta är den frihet jag tar mig:
att byta utropstecken mot frågetecken
och ersätta ”leda” med ”leva”.
(Efter läsningen av Wisława Szymborska ”Brueghels två apor” och ”Jag planerar världen”, ur ”Aldrig två gånger” i urval & översättning av Per-Arne Bodin och Roger Fjellström)
* * *
#176
Liksom Julian av Norwich bär jag allt
i en liten glänsande kastanjenöt
som har lämnat sin taggiga svepeskål.
Den innehåller allt som ska bli historia:
en ansenlig grönska,
böljande grenar,
en stam att omfamna,
törstande rötter
och denna djupa skugga.
(Efter läsningen av Federico García Lorca ”Gränser” och “Palmen”, ur ”Sviter” tolkade av Marika Gedin)
* * *
#177
Jag också, Emilio, även jag
är så trött.
Inte på det där storslagna sättet
där tröttheten växer ut i träden
eller sträcker sig som en skugga över vägen,
utan mer likt en skjorta
vars krage är fransig av dagar
och som ingen ids laga.
Bakom mina ögon sluter sig
en fjäril som en bok.
(Efter läsningen av Emilio Prados ”Jag ville fly” och ”Det finns röster…” ur ”Generation 27!” urval & tolkning av Anders Cullhed)
Stefan Albrektsson Poesi 