#313
Öppnar ett brev som flugit över murarna långt norröver. Bokstäver tränger fram som kvickrot, blommar som ord och svämmar över sidan. Du undrar över Bach och kontrapunkt, vänder på ditt liv genom att skriva en helt annan historia än det som blev (ett uppvaknande från mardrömmen i mardrömmen), om pojken som glömde att han var pojke och sköt. Och det där hoppet som inte låter sig bli inlåst bultar på dörren. Jag behöver inte skriva till dig att jag vet att du vet att vi inte skapades för celler, vassa gathörn eller trånga rum.
(Efter läsningen av W.S. Merwin ”Vykort från Maginotlinjen”, ur ”Vykort från Maginotlinjen”, översättning Ö. Sjöstrand, L. Söderberg, T. Tranströmer och J. Östergren)
* * *
#314
Jag vaknar på morgonens fast mark
efter att ha seglat över nattens hav
och så länge detta samtal pågick
mellan vågornas vaggande och klippans tystnad
det stilla undret som inte yrkar på uppmärksamhet
var jag buren av en förundran som letar sig fram
likt en vårbäck väcker jag den dröm
som förde mig hit
(Efter läsningen av Wisława Szymborska ”Seans” och “Kärlek vid första ögonkastet”, ur ”Nära ögat” urval och översättning Anders Bodegård)
* * *
#315
Här en katedral av tallar
tät mossa på marken
solen silar genom grenarna
ner i det djupt gröna.
Tystnaden här är påtaglig
en fysiskt kännbar tystnad
som hörs i hela kroppen.
Här blir vi stående, andäktigt.
(Efter läsningen av Pablo Neruda ”Den blinda statyn” ur ”Personliga dikter” urval & tolkning av Artur Lundkvist och Marina Torres)
Stefan Albrektsson Poesi 