#346
En vinter var det
då trädens tungor teg
med svarta fingrar
grävande i snön
efter minsta tecken
på liv bland rötterna
En torsdag var det
som tappade hakan
då någon visade vägen
ut ur krokiga skogen
och okläckta ägg
trängde sig nära varandra
Ett öra var det
som liknade en snigel
vilken släpade huset
ner i diket
för att där lämna
de sista pinalerna åt slumpen
Ett ord var det
ett långsamt och ensamt
som virkade vantarna
till de flyende dagarna
och nattens pistoler
kunde äntligen tiga
(Efter läsningen av W.S. Merwin ”Dimma” och ”Framtidsvägen”, ur ”Vykort från Maginotlinjen”, översättning Ö. Sjöstrand, L. Söderberg, T. Tranströmer och J. Östergren)
* * *
#347
Pengarna eller lådan?
Alltid pengarna!
Lådan innehöll bara kaffe
eller ett snålt tilltaget presentkort.
Svanarna (som egentligen
är stjärnor om nätterna)
har landat i slottskanalen.
Tanten bredvid i beige kappa
doftar alltför mycket parfym
och hon har läppstift på tänderna.
I handen håller hon sin lott.
Det är inte hennes tur ikväll
och dragspelarna intar paviljongen
då alla går hem till sitt
och besvär det egna ödet,
det nyckfulla i tombolan,
hur nära en siffra kan vara
utan att vara rätt och hur kallt
det blir om benen
när man sitter för länge
i kvällsfuktigt gräs
och knotten tar över det hela.
(Efter läsningen av Louis Simpson ”Varför skriver du om Ryssland?”, ur ”Kaviar på begravningen”, till svenska av Stewe Claeson)
* * *
#348
Morgonen sträcker ut sin försonande hand
då den kliver över hustaken.
Natten får äntligen sova med öppna ögon
efter att den blundat hårt
och blinkar ibland som skugga
mitt på blanka dagen.
(Efter läsningen av Pablo Neruda ”Det finns inget rent ljus” ur ”Personliga dikter” urval & tolkning av Artur Lundkvist och Marina Torres)
Stefan Albrektsson Poesi 