Att försöka namnge det som inte förändras (Naomi Shihab Nye, 1952-)

Roselva säger att det enda som inte förändras
är järnvägsspår. Hon är övertygad om det.
Tåget förändras, eller ogräset som spindlande gror 
vid sidan, men inte spåren.
Jag har betraktat ett i tre år, säger hon,
och det kröks inte, bryts inte, växer inte.

Peter är inte övertygad. Han såg ett övergivet spår
nära Sabinas, Mexiko, och säger att ett spår utan tåg
är ett förändrat spår. Metallen blänkte inte längre.
Träet var sprucket och några slipers var borta.

Varje tisdag på Morales Street
knäcker slaktare nackarna på hundra höns.
Änkan i det skeva huset
kryddar sin soppa med kanel.
Fråga henne vad som inte förändras.

Stjärnor exploderar.
Rosen sluter sig som vore det eld i kronbladen.
Katten som kände mig är begravd under busken.

Tågvisslan ylar fortfarande sitt åldriga ljud
men när det rör sig bort, krymper ihop
från hjärnans väggar,
tar det något annat med sig varje gång.

Trying To Name What Doesn’t Change

Roselva says the only thing that doesn’t change 
is train tracks. She’s sure of it.
The train changes, or the weeds that grow up spidery 
by the side, but not the tracks.
I’ve watched one for three years, she says,
and it doesn’t curve, doesn’t break, doesn’t grow.

Peter isn’t sure. He saw an abandoned track
near Sabinas, Mexico, and says a track without a train
is a changed track. The metal wasn’t shiny anymore. 
The wood was split and some of the ties were gone.

Every Tuesday on Morales Street
butchers crack the necks of a hundred hens. 
The widow in the tilted house
spices her soup with cinnamon.
Ask her what doesn’t change.

Stars explode.
The rose curls up as if there is fire in the petals. 
The cat who knew me is buried under the bush.

The train whistle still wails its ancient sound 
but when it goes away, shrinking back
from the walls of the brain,
it takes something different with it every time.